Grattis
..... vilken sekund som helst nu kommer Andreas springa in genom dörren... varför är det så svårt att acceptera!!!
Uppsala är mitt hem, jag känner det. Här vill jag vara.
Solen skiner och himlen är blå idag också Adde, precis som förra året
2 månader
Tiden går fort. För många så är två månader väldigt lång tid. Kan säga att det är ingenting. Känns som det var igår allt hände. . .
Vad är meningen med livet?
Imorgon är det Andreas födelsedag, 21år skulle han bli, jag skulle sitta i bilen påväg ner för att fira honom och vi skulle gå ut på lördag var det tänkt. Utgång blir det, men ingen Adde....
Imorgon är det dax för urnsättningen också. Ryser i hela kroppen bara av tanken att han ska vara nergrävd. Det är så mörkt där, Andreas tycker inte om mörker. Vill bara få det överstökat nu
Vill till uppsala men ändå inte.... snart är jag där
För två månader sedan levde Andreas.... saknar dig min goding
allt finns kvar inom mig
Sälen är över, har inget att speciellt att säga. Känns som att jag knappt var där, allt gick väldigt fort.
På lördagen hade jag en underbar dag i backen med Tessan c/o, solen sken och mina skidor var perfekta. Glömt hur kul det är att åka slalom, så blir nog att ta sig upp till Kläppen några ggr till innan säsongen är över.
Nu längtar jag bara till Uppsala, samtidigt som det är kanske tungt, och känner mig lite rädd - för urnsättningen blir så definitivt. Ska bli skönt att ha en plats... även om Andreas är i hjärtat och alltid med mig så har man nu en gravplats också...
I min dröm blir vi gamla tillsammans, där finns skratten kvar, alla fina minnen Andreas. Samtidigt förstår jag inte, du är ju odödlig, Mr Dynamite. Bara vi har varandra så klarar vi vad som helst
Ett träd, en gång, ett liv, en sekund sen andades du ut....
tack för låten Andreas...
en dag, ett steg... åt vilket håll?
Jag ska till Sälen över en lång helg nu på torsdag, har svårt att se framemot ?! vill inte ha någon vanlig fylle helg. Åka skidor och umgås med bra vänner och gå på afterskii vill jag. Hoppas det är sol och mycket fin snö så man kan njuta ordentligt. Hörde att det finns snö där uppe så de klarar sig fram till midsommar...
Tiden läker alla sår... tror jag på så mycket jag vill, det läker ja, men det lämnar ärr. Det finns alltid där, påminner en hela tiden om vad som varit och hänt.
tomheten och saknaden blir bara större för varje minut som går
varför?
vad spelar det för roll... egentligen va? en sekund är allt som behövs och det är för sent.
Önskar man kunde ta tillbaks.... bara en gång är allt jag begär. Få hans hjärta att slå ... snälla
Du saknas Andreas, så fruktansvärt mycket. Min livsgåva var du och blev min livsprövning.
Hur ska vi klara dethär?
Det vackraste stunden i livet var den när du kom
Dagarna bara går och går, tänk om man kunde trycka på Stop nån gång, eller ännu hellre spola fram och tillbaks som man vill...
Tänkt mycket på gamla goda minnen i helgen, dom kommer eftersom, alla onödiga tillfällen som man kanske tar för givet och liksom lägger bort har fått färg igen. Andreas är så levande i mina bilder i minnet, även om jag tycker att många bilder på han har förlorat nått, något har tagits bort. En glöd, inte glädjen eller sanningen men en glimt av nått. Jätte svårt att förklara - allt är svårt att förklara. Ska inte finnas nån förklarning för man ska inte veta, man ska inte behöva veta.
Är det fel att inte längre vara rädd för döden? Eller inte känna någon rädsla för något alls längre?
Lyssnat sönder Lars WInnerbäcks låt Vänner i helgen, den är fin. Sådär fin som Andreas är, ärlig och glad låt med en text som kan vara svår att tyda. Alla kan nog relatera till den låten på nått sätt.
Kärlek och sorg är ingen bra mix, lika stor kärlek som sorg känner man tydligen.
Och även fast livet suger och är orättvist, så är jag tacksam, oerhört tacksam. Att bara fått känna av lyckan, glädjen av något så speciellt som jag och Andreas hade tillsammans är en tröst - även fast tårarna aldrrig verkar ta slut.. och jag kan inte ångra någonting, för då hade det kanske inte varit så bra som det var... Det han gav mig - den ärligheten och kärleken tar jag med mig på något sätt. Mitt hjärta är märkt, inte ett sår, men en kraft, en styrka som sitter där den sitter.
En konstig dag, jag gråter med ett leende på läpparna idag Adde.
Den jävligaste stunden i livet var den när du gick....
dagen är slut
Skulle ha pluggat anatomi till kroppsmassagen men det blev inget. Ska försöka få in det imorgon. Måste säga att dagen har gått ganska bra, visst jag har gråtit men det gör jag varje dag.... När tar tårarna slut?
Ska sova nu, mycket sovande har det blivit.
God Natt Andreas,,,, tänker på dig - du är alltid inom mig
Döden genomkorsar endast världen, såsom vänner genomkorsar haven, de lever fortfarande i varandra. Ty de som älskar och lever i det som är allestädes närvarande måste ovillkorligen vara närvarande. I denna gudomliga spegel skådar de ansikte mot ansikte; och deras samvaro är fri, och obesudlad tillika. Detta är det trösterika med vänner, att deras vänskap och sällskap, trots att de kan sägas dö, alltid förblir i bästa mening närvarande, eftersom de är odödliga. - William Penn
Carry you home - James Blunt
"There are two tragedies in life. One is to lose your heart's desire. The other is to gain it."
Jag vet inte vart jag ska börja riktigt.
25 Januari var allt bra, livet var toppen, jag visste vem jag var och livet var bara så bra, mina drömmar gick i uppfyllelse. Jag hade ett jätte bra jullov och såg framemot en underbar helg med mina vänner.
26 Januari 2008 ändrades allt, en del av mig ryktes bort, mitt hjärta brast, hela min värld blev svart.....
Andreas, min älskade Adde var borta. en sekund, ett ögonblick, utan någon kontroll på bilen så kraschade han och gick. Liksom han så dog jag med.
MIn vän, älskade vän och guldkorn är borta. "du är solstrålen som lyser upp mina dagar" sa Andreas. Hur kan två människor vara så mycket för varandra och varför få jag inte ha kvar honom... ?
48 dagar har gått, ibland känns det som 48 år ibland 48 sekunder
var finns det någon rättvisa ? En så viktig person, en vän, en son, en bror, en kusin, en tränare, en älskare, en kollega, ett ljus, ett skratt, värmen och glädjen. Varför? vad är mening? varför ska familjen, släkten, vännerna, fotbolls och innebandy tjejerna, jag klara oss utan Adde? Gav Andreas så mycket till oss alla att det var klart och slut nu? det känns så overkligt, orättvist och FEL!
I mig finns Andreas fortfarande, ibland är han så närvarande att jag inte kan vara ledsen. Jag har haft bättre dagar även om det går upp och ner hela tiden.
Vad händer efter döden?
Trots att jag sett kroppen, varit på begravningen och ska den 27mars på gravsättningen förstår jag inte....
Andreas skulle aldrig lämna mig eller familjen... inte om han hade ett va
Andas jag? lever jag? vem är jag? vad vill jag? känns som jag står utanför och kollar på, allt måste läras på nytt och jag ser inte med samma ögon längre, född igen.
Det ända som finns är tomhet, smärta, rädsla... fast det är inte synd om mig, inte någonstanns.
l
"There are two tragedies in life. One is to lose your heart's desire. The other is to gain it."
