✫ Whatever it takes ✫

Jag har mått skit och bettet mig som en "galning", vilket har gjort att jag inte lyssnat och/eller tänkt klart.

Han sa "jag behöver tid"... men det gick inte in... förrän igår. Då förstod jag.

Hur jag hanterade allt gjorde bara saken värre...

Och det sista jag gjorde var det han sa... att ge tid!

I mitt huvud så trodde jag att han inte förstod att jag verkligen menar allvar, att han inte tror att jag vill ha honom!

-

Jag var ju själv i hans situation och vet mycket väl att under press och stress så drar man sig hellre undan, flyr för man får ingen chans att varken tänka eller känna efter.

Så jag har ett val. Jag kan antingen ge upp - men varför skulle jag ge upp? jag tror verkligen på oss. Av hela mitt hjärta... och vill ge det en chans till. Det kan bli hur bra som helst!

Eller så kan jag göra som han säger - ge honom tid, respektera vad han behöver och acceptera att det är jag som gjort bort mig och han som måste vilja träffa mig. Och det är mitt val.

-

Jag får allt att låta jätte lätt men tro mig, det är det inte. Men jag är redo att ta den risken att igen bli ledsen, han är värd det. Och om det tar för lång tid så kommer känslorna svalna... men det kommer ta lång lång tid.

-

Sen ärligt, jag tog på mig 4 månader, gjorde slut 29e augusti... vi träffades sista gången i september, 27e för att vara exakt. Kände då också att attraktionen och känslor inte hade svalnat... men ignorerade det(hur dum är man då) sen träffades vi efter jag kom hem från Sydamerika och den 26e december så gick det inte, och jag vill inte ignorera hur mycket jag älskar den människan. Men jag var inte rädd längre heller...

Helt sjukt, jag kan de flesta datum. Speciellt 13e Februari :) sååå nervös, första offentliga & träffa alla verkligen!

... tänker inte skriva ner flera, det är mina minnen! Håller dom kärt och i mitt minne :)

-

Det är viktigt med distansen, hinna tänka och verkligen Tänka och det gjorde att jag hittade hem.

Jag vill ha min M. Men han behöver nog det jag behövde förut, tid.

-

Det kan vara för sent nu.... vill inte tro det. Inte utan att verkligen ha gett det en till chans iaf. Det är vi nästa skyldiga att ge, för det var så sjukt bra, det bästa! hur kan jag inte ha sett det förut??? jag är så dum, men å andra sidan så var jag väl inte redo, inte för det riktiga.

-

Medans jag väntar, kommer jag må bra, uppskatta att jag har så bra vänner, bästa syrrorna, bor och jobbar med det bästa jag vet! Jag har massa lopp att se framemot. Och 25e februari kör vi kortvasan... Kommer bli ett jäklans lopp!!! Och jag hoppas att i mål så väntar min man, som han gjorde i Motala... ååå alla dessa fina minnen, vi har så många! Jag vill inte gå tillbaka, det vore dumt, men nya minnen! Det vill jag ha :) med den finaste, bästa mannen jag vet!

-

Märks det att jag fortfarande är kär? ♥