✫ Whatever it takes ✫

Förut hade jag inge svårt att visa att det var en dålig dag... det är inte så enkelt längre av någon anledning, det är inte längre ok att vara så ledsen att jag inte klara av saker och ting. Nu så gömmer jag mig istället, tar en promenad i skogen och gråter där ingen kan se mig, lyssnar på musik som påminner om dig när jag cyklar eller åker bil, för då hör ingen annan än jag. Men inombords så är bägare full...

Jag har lättat nu igen tror jag, känns så iaf. Ska skriva av mig här tänkte att då kommer det ur lite till... det hjälper tycker jag - att skriva alltså.

Jag har haft ganska mycket tid själv och fått tänka på mig, livet och sånt som man kanske skjuter åt sidan annars, för jag har iaf ofta mycket i huvudet, massa jobb, planeringar om när jag ska hinna äta, träna, sova, umgås med vänner eller pojkvän osv... sedan drömmar, inte att förkasta, jag tänker mycket framåt hela tiden, drömmer om resor, jobb, upplevelser och lära och se nya saker. LEVA ÄR JAG BRA PÅ, DET ÄR JAG VERKLIGEN!!!!

Men då kommer känslor, mindness och återhämtning i skymundan.

Det känns som allt är en dröm när jag tänker på året 2008, det är en gryta utan dess like, inget stämmer... så mycket tårar, sorg och suddiga minnen och en saknad... ont det gör ont att tänka tillbaka. Den dagen... undrar om jag kommer förstå, inse helt, få tillbaka det som försvann ur min kropp den dagen.

För helt ärligt, det som den dagen dog inom mig har inte fått liv än igen. Något saknas, är det bara en känsla eller är det så att med Andreas dog en del av mig, det kommer inte komma tillbaka, hjärtat kommer inte förstå... prästen sa så till mig, huvudet kommer acceptera men det är inte säkert att hjärtat kommer det...

Åh, om jag ändå hade svar, varför? och var är han? mår han bra? kommer vi ses? varför känns det som mitt hjärta slår för

--

--

--

Ganska ofta är min vilja större än förståndet

jag kan inte rå för det

ibland gråter jag

fast

det går långt mellan gångerna nu

oftast så lever jag

helst mer än fullt ut

det känns så bra att få göra det

för din skull

och min

LEVA

se det inte du kan längre

gör det du inte gör länge

du finns alltid där

med mig varje dag

blivit en annan del av min vardag

inte fysiskt här längre

utan i tankarna

ibland hoppas jag att du ska stå där

oftast vaknar jag upp och inser allt igen

då blir man ledsen

men många minnen är så fina

går bara att le

du är så fin i mina drömmar

tacksam för att du finns där

någon tröst om att du har det bra

även om de inte känns som svar

det är alltid något som saknas

själsfränden

om du bara fick vara kvar

-

-

-