✫ Whatever it takes ✫

Förra inlägget som gjordes för några timmar sedan var inte speciellt bra kanske... jag är så inspirerande ibland att jag gör mig själv deprimerad, satan.
Men nu jävlar ska det skrivas lite tänkte jag. Sitter helt ensam i ett konferansrum på hotellet, det springer massa galna tjejer omkring på hotellet, drog/alkohol/sex missbrukar av alla de slag. Allvarligt, de skrämmer mig lite. De ser nästa halv döda ut ibland, stirriga, gråa i ansiktena och hemskt dålig hållning och klädsmak - ja ja jag vet det är sorligt och synd om dem. Var inte jag som stoppa knarket i munnen på dem!!!!  om sanningen ska fram så är jag lite rastlös och tycker himla mycket just nu och tänker alldeles för mycket... Idag har jag varit här 8 dagar, det betyder att det är 17 dagar kvar tills jag får åka hemöver och 13 dagar kvar till 26 januari... vad gör man på en årsdag? vad händer då? jag är rädd faktiskt, är den dagen som alla andra dagar? Endel säger att på årsdagar då är man tillbaka på ruta ett igen - och det är väldigt skrämmande, vet inte om jag klarar det. På något vis gör man väl det. superkrafter man har i sig - annars hade jag nog dött för länge sedan.
Jag tycker inte om att inte veta i förväg, fast ingen vet väl antar jag. Bara jag som vet i den stunden, den morgonen... vet precis hur jag vaknade förra året den 26 januari, först kl 8 av ett sms från min godaste vän katta - stod bara att hon tänker på mig, sedan vred jag mig i sängen innan jag gick in och väckte vännerna. Jag sov hemma hos ElinHelena i Karlstad eftersom vi skulle ut hela gänget till Gustav och fest, bada tunna och ha det mysigt. Skulle gå på stan med vänner först på dagen och handla mat med hem till Sunne, men jag ville av någon anledning gå själv, jag ville vara själv, något var fel, mycket mer fel än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Sedan samtalet från Mange. Stod vid preem och tankade, slänge på telefonen sa att han har fel, ringde Adde - inget svar. Ringde Dennis och ha gav mig något slags hopp, eftersom han trodde Adde var på akuten och levde. Men egentligen så visst jag i mitt hjärta att det redan var för sent, vågade inte säga något till Dennis. Jag ringde alla, total panik - och av någon anledning så åkte jag till Willys (addes favorit mataffär) för jag skulle handla så var planen liksom... Men jag handlade inte alls det jag skulle utan allt som adde tycker om... som jag egentligen inte alls äter själv hemma. Vet inte varför man gör som man gör ibland men jag grät och gick omkring på willys och handlad massa saker för han, då blir det bra - sa hela tiden i mitt huvud du får som du vill bara allt blir bra... Men Ingenting blev bra, kaos, gråt, kommer ihåg när jag verkligen förstod sanningen även fast alla sa att det var sant så trodde jag inte på dem, men när Dennis sa att det var så, då gick det inte längre. I den hundradelen av sekund när jag förstod att Adde var borta, då dog någonting inom mig... och idag så är den delen fortfarande borta. Jag kan inte beskriva den här känslan och tomheten, men det är som att någon tagit bort en del av mig inuti - en smärta finns kvar.... den känner jag än idag. Den gör sig påmind varje dag nästan.
Om det finns nån Gud, och det finns poängsystem... bra och dålig poäng och fördelningen ska vara lika, som tex att vara sjuk på sin födelsedag som barn måste vara ganska många dåliga och att bli kär som tonåring och få den besvarad är bra poäng då måste jag ha ganska många bra poäng att inhämta just nu...
Idag finns det för mycket i huvudet, och jag saknar, jag saknar Andreas massa idag med. precis som igår och precis som de senaste 352 dagarna - jag hoppas det finns ett liv eller en himmel där vi ses igen.
nu orkar jag inte gråta mer, ta slut - godnatt
Ain't it just the way that life goes up and down; movin' way too fast or much too slow...