✫ Whatever it takes ✫

Eftersom jag inte kan sova så tänkte jag att jag bloggar väl en gång till då...
kan alltid skriva av några kilon på mina axlar
Jag är lite stressad och orolig över dethär med var jag ska bo de sista 10 dagarna - egentligen så är det ju inget att göra åt utan bara slagga hos någon kompis soffa där uppe eller åka hemöver sista veckan, men det vill jag ju inte, det är så himla kul uppe på Sats och alla nya vänner... vilket jag tänkte komma till nu, för jag har inte sagt till en själ där uppe någonting om Andreas? varför vet jag inte. Jag har svårt att ljuga och i mitten av förra veckan så nämde jag Idre och Dennis och fick frågan vem han var och jag sa lillebror och inget mer, svarade inte på något mer ifall att nästa svar skulle bli Andreas/olyckan och jag orkade inte blogga om det då för jag förstod inte men har mina aningar...den där rädslan som jag läst om att den kan komma har blottat sig. Rädslan att dela med sig saker från livets ryggsäck, viktiga saker som skapar den man är men som man också vårdar ömt eftersom det är så himla viktigt. Men rädslan att det är för mycket för personer i fråga gör att man tvekar. vet inte om ni förstår vad jag menar...
vem kommer acceptera de ärr man har egentligen? Frågar jag mig ibland, speciellt uppe i Sälen vilket är en stor köttmarknad, på tok för mycket ögongodis, grabbar som kickar in och säger hej och raggningsrepliker som jag skrattar åt inombords och lammkött som jag inte kan hantera. Trevligt med uppmärksamheten men jag känner mig väldigt tillbaka dragen samtidigt som jag skiter i det och bara leker med i spelreglerna där uppe tills frågor om det förflutna kommer.
2 personer i ett kaos. Någon gång hittar jag väl rätt också.
Och påtal om mitt godisförbud så är dag ett avklarad!
Nu ska jag krypa ner hos min snarkande hund i sängen... God Natt
Andreas - god natt min vän ♥