✫ Whatever it takes ✫

Jag blir så ledsen, ok... det har gått många månader för er nu. Ni flesta har nästan glömt, jag har inte för en sekund glömt. Jag är lite rädd för att ta upp ämnet runt vissa... får en min bara ifrån många och ni säger att "dax att släppa och gå vidare nu" men det finns inget sådant, ska det vara så svårt att förstå. Eller så byter ni samtalsämne för ni orkar och vet inte vad ni ska säga. Men egentligen vill jag bara att ni ska bry er, fråga hur jag mår, hur jag egentligen mår. Och detta gäller både från min familj och närmaste vänner... ska det verkligen vara så? trodde det var ni som alltid ställer upp vad som än händer, ni har inte bara glömt Andreas utan mig med.
Kanske är egoistiska tårar just nu, men jag är lite rädd och just nu och känner jag mig väldigt liten...
Jag vill så gärna sluta gråta och få slut på smärtan och leva fullt ut igen. Jag ska ha minst 50 år kvar att leva.
Men jag trodde att Adde skulle gör det med mig... saknar dig så