✫ Whatever it takes ✫

Nu förstår jag verkligen vad prästen i Alunda menade med att hjärnan förstår först men hjärtat kanske aldrig gör det. Jag vill påstå att jag faktiskt vet nu, jag har accepterat vad som hänt och att det är såhär det är nu. (även fast jag kanske inte vill) Vilket gör att man sörjer på ett annat sätt... jag vårdar minnena och bibehåller den vackra bild jag har av Andreas och försöker fokusera på allt livet har att ge. Andreas finns där med mig hela tiden, det vet jag! Mitt hjärta dock låter mig inte för en sekund nästan glömma - den smärtan sitter och den önskar bara en enda sak - att andreas ska komma tillbaka.

Ännu en natt full med drömmar, men inte om Andreas vad jag kan komma ihåg, såg massa andra människor men spåren av tårarna fanns där när jag vaknad imorse tillsammans med känslan i bröstet som jag känner igen så väl.

Igår under en av mina promenader tänkte jag på alla bortgångar och begravningar jag varit på, alldeles för många och den ena efter den andra jobbigare och prövande. Livet är himla tufft, och jag är bara 22år och redan gjort och fått tagit mig igenom sånna prövningar. Och jag vill inte gå på flera begravningar....

my heart will never let you go - that way you will never be too far away