du och jag, ett hjärta som slår för två
När jag vaknar, när jag somnar, påväg till skolan, påväg hem från skolan, i bilen, när jag hör dom där låtarna, när solen skiner eller regnet faller, på gymmet eller i löparspåret... ni vet vad jag menar, allt påminnner, alla tankar när man inte har något att fokusera på går till Andreas.
Jag har bestämt mig, jag ska klara the provet som görs den 9-11 juni iår - finns ingen ursäkt att inte klara det, bara jag som sätter stopp och bestämmer något sånt. Jag vet vad du vill, vad du förväntar dig. Du sa att jag skulle börja plugga redan i januari, hade varit en ide kanske så hade det inte varit så mycket nu. . .
Vet inte vad det är längre, jag varken kan eller vill skylla på dig. Även fast jag blir arg och ledsen stup i ett. Det är inte ditt fel, inte med flit, du kunde ju inte veta att det skulle ta slut den dagen, den dagen för 16 veckor sedan... Herregud 16 veckor sedan... Fortfarande så overkligt, vad har hänt?
Tårarma kommer ibland, och det kommer inte förrän till helgerna numera, dom är väl också mitt val, mitt fel, inte ditt... även om dom är för dig.... tänker saknar och älskar
Jag vet att du är ivirig, saker som du vill berätta, jag lyssnar och försöker förstå...
Skulle vara bra med våran tid nu - den som ingen kunde ta ifrån oss. ingen kunde komma emellan. Jag tyckte du tog i lite väl ibland men du sa att det var viktigt, vi behövde våran ensamtid.
Jag vill att du kommer tillbaka; jag letar överallt... efter svar och de minsta tecken att du är okay. Ingenting är lätt längre, jag är så förvirrad, vet inte ens vad jag tänker längre och orka känna efter hur man mår?. Vad är jag utan dig... inte samma jag
På ytan är alla glada att se en Jessica dom känner igen. På insidan ser ni inte, skulle ni titta för länge in i mina ögon tar jag bort blicken innan ni hinner se... det är så trasigt. Det sitter inte ihop längre. . . jag är rädd om mitt hjärta - det mår inge bra... försiktig, ärlig och ser till att de jag tycker om vet om det.
Känns som man håller ihop allt med små trådar och det får bära eller brista.
Helt sjukt hur stark man är, att man kan överleva något sånt här. Sidor jag inte visste att jag hade, överlevnad.
jävla lördagar
Jag klarar det här, jag måste bara få göra det på mitt sätt.
Svårt att tro det kanske, men den här westlife låten gick ganska mycket under veckan när jag var hos Adde i januari...
satt i sängen och kollade på när han sjöng och satt igång låten från början hela tiden... vad du saknas vännen
