✫ Whatever it takes ✫

Nej det är inte sant, sex månader på lördag... känns som igår, allt bara kommer över mig och den där hemska känslan som jag glömt bort slår ner som en blixt. . . ett liv som stilla gick framåt. Tillbaka på ruta ett.
Samma frågor kommer- om vart jag varit den senaste tiden? har jag varit osynlig och dragit mig undan utan att själv förstå det. Är det ett val eller bara blir det så?
Endel stunder är jag så vilsen, andra så låter jag bara allt rulla på och jag gör det jag kan och alltid gjort.
Sedan kommer drömmarna fram, jag letar och söker men kommer till ett svart hål, för du är inte kvar längre.
På något vis går jag tillbaks för att hitta din styrka, och så tar man det där klivet att stå på sig och ge dig allt vad jag har. För det är ju det jag vet så djupt inom mig att du vill att jag ger, allt jag har!!!
Stop! tvärstopp när jag rusar iväg igen. En spark i röven när jag stannar och trampar för länge. Andreas, orden är viktiga.
Du har sagt de så många gånger, jag vet vad du vill och förväntar dig. Men det är svårt. och när jag nu gråter för dig åter igen som jag gjort så många gånger nu så skäms jag lite.... men jag saknar dig något så ofattbart mycket . . det gör så himla ont i mig. . . tänk om du är det ända botet och dethär är vad allt kommit till.

Jag tänder ljuset för dig dag som natt, en tanke till dig för att stilla min själ och du för att du aldrig ska för en sekund någonsin tro att du går att glömma, för du finns i tankarna hos mig

Andreas Andreas Andreas... jag saknar dig så