✫ Whatever it takes ✫

Säger det här för det är inget jag kommer säga högt men ändå tycker...

Jag har efter 2 år äntligen tagit examen, det har Verkligen inte varit lätt och jag är stolt att jag tillslut klarade det och gav aldrig upp! I Uppsala, kära uppsala med alla mina fina vänner och familj som jag kallar er alla mostrar, syskon, kusiner och andra viktiga vuxna så vill ni ge mig gåvor för att jag har klarat det! Ni gratulerar, kramar och är så snälla. Ni är guld värda och man blir glad inombords och även om de inte hade varit med presenter så är hade jag varit otroligt tacksam för att ni göra det för att ni VILL göra det!!

Så kommer man hem till Mora, gamla vänner, min familj och släkt, mina grannar jag haft i urminnerstider och ja ni vet ALLA. Tror ni någon ens tänkt till att ja man kanske ska gratulera eller ge något eller visa beröm, nej nej nej.... NADA,  Visst från Farfar såklart men han är nog den som tycker om mig mest i hela världen (o farmor), han är så stolt över mig, jag fick en bukett och det lilla vita kuvertet, och en tår och stor kram - de 2 sista var det bästa - ärlighet. Han är bra min farfar.

Det jag menar med detta är att man ska ge och visa för att man VILL göra det, inte för att man Måste... synd bara att jag alltid ska bli så besviken på de "närmaste".... men tro inte att det här är något nytt, så har det varit hela mitt liv... Men jag kommer ALDRIG, ALDRIG bete mig såhär mot min framtida familj och vänner.... man ska visa uppskattning, man ska finnas där på viktiga dagar på ett eller annat sätt! Om det så bara är ett sms där det står grattis, det känns precis lika mycket!! Tro mig, smset från Bettan och Emma på examens morgonen levde jag på hela dagen :) Det är tur jag har er guldklimpar!