ner till botten och vänt

igår kunde jag inte somna, låg och tänkte och spelade upp minnen om och om igen, dom är ju så fina... på söndag är det 1,5 år sedan... normalt tänker man inte på tiden längre, det har sedan länge gått för lång tid ändå... jag saknar Andreas.
Igår visste jag inte vad jag skulle ta mig till, det gjorde bara så ont i mig och utvägen var tårar, men det är skönt att få ut lite då och då, jag gråter inte så ofta längre, kommer inte ihåg sist. Jag är fortfarande orolig tyvärr, kan inte sova, borde sova en timme till innan jobbet men jag tänker så det knakar.... och har en klump i magen - imorgon ska jag ner till Uppsala igen, kan vara lite det som spelar in, det är jobbigt och nu är det en sak Adde borde vara med på... men han är där, det vet jag. Ibland är det inte så lätt att vara stark och tänka positiva tankar.

var är du ???


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0