✫ Whatever it takes ✫

det är lite smått kaos i mitt huvud minst sagt.
satt och kollade på bilder på andreas, och allt annat som finns- dödsannonsen, minnesgreker. ja allt.
ändå så känns det som att han lever, jag är ibland helt övertygad fortfarande om det fast det gått  x antal månader nu.
fattar inte när det ska sjunka in och liksom stanna där, för vad som händer varje gång både hjärnan och hjärtat inser detta samtidigt så smäller det, jag blir så himla ledsen... inte bara gråter lite utan den där smärtan ni vet, i bröstet, i hjärtat.
jag förstår inte att jag aldrig med kommer få samtal av den där killen, aldrig få röra aldrig på prata... aldrig... det är så himla smärtsamt - och vad ska det då inte vara för Andreas.?.
om sanningen ska fram så är det så himla svårt att gå vidare inombords, allt yttre funkar, jag gör allt som jag vill göra och jag tar vara på vad livet och allt det har att ge. tro mig de flesta dagar är bra dagar... det är betydligt mycket mer bra dagar numera än dåliga. Dåliga stunder kommer men inte hela dagar längre.
men jag kastas tillbaka ibland, och nu när jag skrivit av mig så kommer det kännas bättre och eftersom jag saknar den där sparveln så himla mycket just nu så kommer han komma i drömmarna. jag förstår inte hur mycket värre saker kan bli, man saknar och saknar och saknar och lär sig leva med den och smärtan... tiden läkar alla sår - ja men när då?

Borde inte pressa så egentligen, har som sagt bara gått månader, sorg kan ta år att komma igenom. Men en sak vet jag, efter att ha pratat med en kompis som har en mormor som genomgått mer eller mindre samma sak som mig, jag ska inte sitta där 80år gammal och fortfarande vara lika trasig, för hon bearbetade aldrig sin sorg utan den växte inombords. hela mitt liv kommer jag berätta om min ängel andreas som är min bästa vän och finns där Alltid. Å tänk när man får se han igen, om man nu får det - men jag måste tro att det är så. oh så saknad du är min vän.

Sedan har jag tänkt på en annan sak som kröp fram för ett tag sedan.... att det verkar som att det tävlas om vem som saknar Adde mest?! först lät det skit konstigt i mina öron, varför skulle man liksom göra det?... men i en annans utomståendes ögon som inte vet som liksom inte förstår riktigt så kanske det verkar så.
I alla våra bloggar står det hela tiden om Andreas... sedan msn där det står "saknar dig älskade andreas" sedan skriver nästa "saknar dig mest älskade andreas" osv... klart det ser ut som att NEJ JAG saknar Anderas mest, JAG var mest betydelsefull... jag kan bara se till vad jag tycker...  det kan bli lite domino effekt av att se att någon saknar andreas, det liksom påverkar min sorg också och jag kanske känner av det och det slutar med alla jag skriver av mig, det är ju inget fel. Det kanske behövs?! men vet inte om det är så himla synd om oss. det är andreas som dog i dendär kraschen, det är han som aldrig får se sin familj och vänner igen... vi ser ju varandra hela tiden. Vi kan prata med varandra! men vem pratar och tröstar Adde?
Sedan vem som betyder mest är inget att tävla om, alla vi var en del av andreas liv, inga namn- ingen glömd.
Men tankarna går till familjen mest, föräldrar och syskon, det jag känner är nog bara en del av deras sorg.

Livet ger och tar, det suger emellanåt men mestadels så är det en trevlig plats med massa kärlek att ge och få.
 - Och Solen stiger upp även imorgon även om den kanske döljs av några trista gråa moln, men trots detta kan den ta sig igenom de dystraste molnen och på jorden ses dess vackra varma stålar, för att bara för en stund ge oss lite hopp och ljus om att det blir bättre....

mesta av allt så önskar jag att man kunde göra saker ogjort och kunde få dig tillbaka hit. det är min högsta önskan.